Bloggat om Thorbjörn Andersson

Igår var jag på ett seminarium på KTH. Medverkande var Stockholms nya stadsträdgårdsmästare Pia Krensler, landskapsarkitekterna Thorbjörn Andersson och Anders Mårsén. Professorn i stadsbyggnad Alexis Pontvik ledde diskussionen.

Seminariet hette Stockholms parker som offentliga rum och skulle handla om Stockholms parker, både ur ett historiska och ett framtida perspektiv.

Jag tyckte att en person i publiken hade en intressant poäng när han frågade varför man inte satsar mer på kolonilotter i offentliga parker, på så sätt skulle man få personer som betalade för att sköta om offentliga områden. Man skulle spara in pengar på skötsel och samtidigt involvera befolkningen. Motargumentet från Andersson var att ett kolonilottsområde knappast kunde ses som ett offentligt rum.

Jag tycker att det är trist att Andersson inte verkar intresserad av att ta till sig nya idéer om hur en ny typ av park skulle kunna vara. Skulle det verkligen vara omöjligt att bygga en park som innehåller kolonilotter men annorlunda utformat så att de fungerar i en öppen park miljö?

Det talas vidare om hur det finns ett starkt misstroende mellan de som planerar och bygger parker och mot de tilltänkta användarna. Uppbyggarna menar att det lätt blir så att användarna förstör parkerna. Samtidigt efterfrågar de ett samarbete och poängterar att de vill att användarna ska vara med och bestämma vad som ska finnas i parkerna. När de talar om detta verkar de däremot som om de är inställda på att det är gamla idéer som gäller och att det är svårt att bygga och planera för nya sätt att vara i parkerna. Samtidigt kritiserar de politiker som de anser inte kan tänka nytt kring offentliga parker. De menade att de fortfarande var inne på gamla tidens ideal, då man använde parkerna för att flanera omkring i.

Pia Krensler berättade om Stockholms parker, vilka som är i behov av upprustning och vilka framtida projekt som finns. Jag kan känna mig besviken på att hon inte hade mer fakta att ge om hur grönskan i Stockholm mår och på att hon inte verkar ha någon hjärtefråga.

Det är dock en svår position hon har och en stor roll att fylla efter tidigare så omtalade stadsträdgårdsmästare. Många har höga förväntningar och jag är absolut en av dem.

Jag har nyligen läst ut boken Utanför staden – Parker i Stockholms förorter av Thorbjörn Andersson. Den beskriver väldigt bra om varför Stockholms parker ser ut som de gör.

En stor del av boken handlar om Holger Blom som verkade som stadsträdgårdsmästare i Stockholm mellan 1938 till 1971. Blom har till stor del påverkat hur våra stadsparker och grönområden ser ut. Han ville att stadsborna skulle ha möjlighet att känna gräs under fötterna och se växter på nära håll. Detta tog sig bland annat uttryck i att han medverkade till uppkomsten av väldigt många av Stockholms parklekar. Blom var väldigt noga med att man skulle planera parker efter naturens förutsättningar och därför är många av parkerna som anlades under den tiden så naturliga element så att vi knappt tänker på dem som planerade parker. Två exempel är Ålstensparken och Norr mälarstrand. Under denna tid försvårade kriget för import av utländska växter och man fick plantera med svenskt växtmaterial.

Boken beskriver både hur man har tänkt på grönområden när man har byggt många av Stockholms förorter och hur parkområdena visar sig bli använda av invånarna. Ofta på ett annat sätt än vad tanken var, som till exempel när parkområden blev en plats för utslagna personer.

Boken rekommenderas varmt och säljs larvigt billiga på årets bokrea.